Detta så kallade Jesu Kapell på Odensholm byggdes 1765 igenom dåvarande Herrskapets på Neuenhoff nämligen Högvälborne Fru Landrådinnans Barbara Hedvig von Richter född Oettingen och hennes Svärsons den Högvälborne Herr Asessorens Gustaf Johan Baron von Ungern Sternberg christliga befordran utaf nedannämnde denna församlingens ledamöter och sju husbönder:
BRUS Adam Hansson
STAWAS Marten Hansson
NIGGORS Ambros Martenson
ERKERS Ambros Michelson
MARKS Hans Erikson
NYBONDAS Marten Jacobson
GREIS Christian Martenson
och invigdes 1766 den 3 september utaf då varande Kyrkoherden wid Nuckoe församling Wälärevördige och Wällärde Herr Pastor Jonas Carlblom.
Wisserligen är Herren i detta rum, och jag vistit icke. 1 Moseb. 28,16
Befolkningen utgjorde vid denna tid alltså sju familjer boende på ön de familjer som kom att leva kvar in i modern tid.
Kapellet byggdes av kalksten från ön. Stenen bröts troligtvis vid Stolamun i sydväst, intill Inahamne och fraktades med båt till nuvarande Lihlhamne där kapellet uppfördes.
Det hade måtten 12 x 7 meter med ett 10 meter högt torn, som syntes vida över havet.
Inredningen var enkel med träbänkar och ljuskronor av trä och järn. Varje gård hade sin egen bänk, sammanlagt fanns alltså sju bänkar och ungefär 80 sittplatser.
Vid särskilt högtidliga tillfällen kunde hela öns befolkning få plats om man trängde ihop sig.
Kyrkogårdsporten var byggd av ekstockar från ett gammalt vrak. Bysten föreställande Martin Luther satt ovanför porten och var ursprungligen en galjonsbild som bärgades 1852 från ett sjunket brittiskt fartyg.
Sven Danell, kyrkoherde i Nuckö under 1930-talet och senare biskop i Skara, skriver i sin minnesbok Guldstrand Över porten till den lilla kyrkogården reser sig en väldig träskulptur, föreställande Martin Luther med Bibeln i handen. Det är den lössågade galjonsbilden från en forna tiders strandad kofferdist, som burit den store reformatorns bild och namn. Gestalten är som varje galjonsbild lite svankryggig, varför Luther ser överdrivet högdragen ut. Ryska matroser ha 1918 skjutit till måls på honom, men kulhålen ha spacklats igen och ansiktet målats över med vit oljefärg. Sådan den står där, är trästatyn kanske inte vacker som porträtt, men den är gripande som symbol, och det friska svajet i lutherrockens skulpterade veck harmonierar väl både med brisen omkring oss och den sunda och svekfria evangeliska kristendom jag mött hos flera holmbor.
Från 1800-talets slut kom holmborna att i ökande utsträckning påverkas av händelser i omvärlden.
De balttyska herrgårdarna som sedan 1600-talet ägt i stort sett all mark i Estland tvingades erbjuda sina landbönder att friköpa gårdarna.
Odensholms bönder ansåg sig emellertid ha sedvanerätt till sina gårdar och sådana friköp genomfördes därför aldrig på ön.
I stället såldes den vid ett par tillfällen i början av 1900-talet till helt utomstående personer som önskade utnyttja det goda fisket runt ön för en intensifiering av fiskförsäljningen till de nu snabbt växande städerna.
Inte heller jordreformen, som genomfördes åren efter 1919 i Estland och som kom att innebära att flertalet gods upplöstes, kom att beröra Odensholm, där livet fortskred ungefär som vanligt.
Under första världskriget lät den ryska militären uppföra kanonvärn och befästningar vid Derhamn, den närmaste fastlandsudden, men ön kom, till skillnad från flera andra av de svenskbefolkade öarna längs Finska Vikens kust, ej att befästas, lika litet som under Estlands 20-åriga självständighetsperiod 1919-39.
Åtskilliga odensholmsbor begav sig vid denna tid till fastlandet och framför allt till städerna för att söka arbete, några reste ända till Nordamerika.
Ett visst utbyte av befolkning hade alltid ägt rum, drängar från Nuckö hade gift sig med flickor på ön och tagit över gårdar, odensholms-flickor hade bosatt sig på fastlandet. Odensholmarna hade alltid rört sig på havet, Helsingfors, Stockholm, Riga och Reval var välkända orter för dem.
Under självständighetsperioden kom rörligheten emellertid att få en annan inriktning, mera från det traditionella livet och mot det moderna samhället.
Framväxten av Sovjetunionen innebar ett ständigt orosmoln i öster för den unga estländska republiken.
I samband med Molotov-Ribbentrop-paktens ingående mellan Sovjetunionen och Hitlertyskland och den uppdelning av mellanliggande områden som gjordes i ett hemligt tilläggsprotokoll kom Estland att tillfalla den sovjetiska intressesfären, vilket snart innebar att Moskva begärde baser i landet, som man hävdade inte kunde ta tillvara sina utrikespolitiska intressen på egen hand.
De baltiska staterna föll samtliga undan för kraven österifrån och för Estlands del tilläts 25.000 man sovjetmilitär föras in i landet.
En mycket stor del av dessa trupper, som mycket snart var betydligt fler än 25.000 kom att förläggas på baser i Estlands svenskbygder, som ju utgjorde kustzonen på många håll och alltså även Sovjetunionens gränsområde mot den fientliga omvärlden.
Odensholm utgjorde inte något undantag, utan hösten 1939 lät myndigheterna meddela att ön skulle utrymmas för att sedan befästas med långskjutande kanoner, som tillsammans med motsvarande i det under vinterkriget erövrade basområdet Hangö kunna kontrollera inloppet till Finska Viken.
Trots detta var det ett mycket förändrat Odensholm som det efter Sovjetunionens sammanbrott och Röda Arméns tillbakadragande, från ön skedde det 1992, åter gick att besöka. Över stora delar av ön fanns fortfarande kratrarna kvar efter den tyska beskjutningen 1941-42, ruinerna efter de ryska befästningarna från 1940 var inte bortröjda utan erbjöd olika möjligheter både till upptäcktsfärd och att skada sig, bland annat på kvarlämnade granater. Längs öns kuster låg ett flertal vrak efter sovjetiska fartyg, från fiskebåtar till kustbevakningsdito. En ny fyr hade byggts och fyrplatsen var fortfarande bemannad med sovjetisk personal som körde över ön med terrängbilar, vars spår inte precis gjorde det lättare att ta sig fram.
I det traditionella kulturlandskapet på Odensholm hade också mycket förändrats. Trots att sovjetmilitären bedrivit något slags jordbruk hade enar spridit sig och vuxit till en låg djungel på många håll över alvaret, som Odensholm i huvudsak består av, askar hade vuxit upp till små skogar och av den gamla bebyggelsen återstod i förfallet skick två byggnader, rian till Marksgården och Erkasgårdens ladugård, vilka båda hade använts av ryssarna för deras jordbruk. Av den gamla Bien fanns i övrigt endast ett flertal övervuxna husgrunder, tydligen hade virket från husen använts som ved. Av holmbornas älskade Kapple, Jesu Kapell fanns tornet kvar, utan tornhuv, av väggarna återstod endast fragment och stenhögar. Den vackra kyrkogården, som använts för att begrava de döda under många genera-tioner, hade plundrats i jakten på dyrbarheter, i likhet med gravgårdar på andra estlandssvenska öar och gravmonumenten brutits sönder.
Vad händer nu ?
Odensholmsborna krävde, i likhet med många andra förkrigstida markägare i Estland, tillbaka sin nationaliserade mark i samband med restitutionen av nationaliserad egendom från 1993. Likaså krävde de kompensation för sina förstöra gårdar.